Efter att polisen sökt upp mig på akuten och pratat med mig så var jag helt tom.....Tom på tankar, känslor, upplevelser, ja allt...Stannade kvar på akuten med honom som gjort mig så illa, för att trösta och ge honom stöd när han grät som ett barn och bad mig om ursäkt för vad han gjort mot mig....

Men han var ändå noga med att poängtera att jag skulle vara glad att han inte sa ngt till polisen om att det var MITT fel att han körde handen genom rutan....Jag kommer ihåg att jag tänkte, vad då mitt fel??!! Det var ju DU som körde din hand genom rutan inte jag.....

Det är ju DU som har slagit mig sönder och samman och det var  JAG som inte sa sanningen till poliserna när dom frågade mig om ngt hade hänt mig och om det fanns ngt som jag ville berätta....Som vanligt så skyddade jag honom, fast jag både hade blåmärken och brännmärken på mig.... Jag sov ingenting den natten lyssnade bara på hans sjuka prat där vi låg i varsin säng på akuten.....

 Ringde min syster på morg och bad henne hämta mig på akuten för att följa mig hem, den synen som mötte mig i mitt hem vill jag aldrig mer uppleva....Jag kan bara säga att jag den gången hade TUR som överlevde....

Kram Annelie