Bröt ihop fullständigt på mitt arbete, mina jobbar kompisar hade ju märkt hur förändrad jag var men inte velat säga ngt....Det kändes så skönt att äntligen berätta för dom vad som hade hänt och veta att dom fanns där för mig....

Åkte hem till min väninna och ringde där ifrån till polisen....det känndes så skönt att ALLT nu skulle komma fram och att jag skulle bli fri från min plågoande....Medans vi väntade på polisen så ringde jag även till min familj och berättade vad som hade hänt....Jag tror att dom kännde en oerhörd lättnad att jag äntligen berättade allt....Dom hade ju anat så LÄNGE vad som pågick i mitt liv, men jag nekade ju alltid när dom frågade....

När poliserna kom så var det gamla bekanta som varit i mitt hem många gånger när grannarna hade ringt eft dom....En av dom sa till mig: Jag visste att vi skulle ses igen, förr eller senare så vaknar man till insikt och gör en anmälan, man vill inte längre leva så som man gör. Man vill ju överleva! Du ÄR stark! Jag har bara väntat på det här samtalet....

TACK till er som så många gånger varit hemma hos mig, tack för att ni gör ett så bra arbete som poliser....

Kram Annelie